Jag fick den här kommentaren av en anonym läsare:
Du lever i en liten bubbla, träffar samma jäkla människor hela tiden. Likasinnade personer, utbildade tänkande typer, omtänksamma, förståndiga. Det är en så liten klick av samhället. Dom flesta har inte den omgivningen och är ytterst sårbara på flera plan. Att uppmuntra folk att skaffa barn som ensam förälder är galet. Du och din klan fixar det säkert alldeles utmärkt men stora grupper i samhället gör det mindre bra. Det är enkel matematik att två föräldrar är bättre än en. Kanske inte i ett eller två exempel, men om du ser på hela samhället så är svaret givet. Där är så många dåliga föräldrar där ute och de blir bara sämre och sämre i denna jäkla galna egocentriska värld.
För det första: Ja, jag umgås med endel utbildade och givetvis med tänkande människor (och det är jag givetvis nöjd med, jag gillar folk som tänker). Men jag är inte naiv, jag har sett både det ena och andra och att jag lever i en bubbla stämmer inte riktigt nej. Snarare skulle jag väl levt i en bubbla om jag levt med en romantiserad tanke om kärnfamiljens överlägsenhet? En stenåldersbubbla.
JA jag håller med om att det finns grupper i samhället som är mindre passande som föräldrar (oavsett kön, sexuell läggning, etnicitet, socialgrupp osv)- det finns människor med problem helt enkelt. Det finns det inom alla grupper och jag är verkligen inte den som tycker att dessa människor bör skaffa barn i första hand, TRO MIG-JAG VET HUR DET ÄR, det finns annat som bör lösas först. Men vem säger att det inte finns par som har dessa problem likväl som ensamstående? Vem är det som säger att ensamstående automatiskt är sämre som föräldrar? Att två dåliga föräldrar är bättre än en bra? Det finns missbrukare, ekonomiskt oansvariga, psykiskt sjuka, misshandlande människor som lever i hop. Det är väl bättre att en person som verkligen kan vara och vill vara förälder blir det än två som inte har förmågan? Varför anta att tex ensamstående mammor automatiskt tillhör samhällets problemgrupper? Jo, för att kvinnan tillhör det SVAGA könet och ensam är hon ingen. Men ensam är stark i de fall jag känner till och i säkert många andra UTANFÖR min "klick". Sen är det ju givet att två inkomstkällor oftast är säkrare än en, men att barnafödande och de kostnader som barn medför ska vara en ekonomisk fråga i den utsträckningen är väl sorgligt i sig?
Vidare: Jag har verkligen inte sagt att det skulle vara bättre att skaffa barn själv än med någon, verkligen inte. Det är givetvis olika från fall till fall. Inte heller var det menat till att uppmuntra gemene man att skaffa barn på egen hand. Jag har inte ens sagt att det är ett val jag själv skulle gjort (eftersom jag fortfarande någonstans är lite av en romantiker och tycker att det vore fint att fostra ett barn med någon jag älskar om jag nu får för mig att 1. älska någon på det sättet igen-kvinna eller man. 2. skaffa barn.) Men man vet aldrig hur livet kommer te sig och vad jag ville belysa var de fördomar många ensamstående möter från både hetero och homo/bisexuella. Jag ville visa på att det faktiskt i många fall fungerar minst lika bra som om det fanns två närvarande (biologiska?) föräldrar, trots det motstånd och den oro de ofta får från omgivningen. Och ja, jag erkänner att jag varit orolig för mina vänners ekonomi och kapacitet, att få barn är/verkar jobbigt ekonomiskt, fysiskt och psykiskt på många sätt (och säkert helt underbart också) men jag är säker på att vill man bara så går det OM det finns andra trygga människor omkring en, partner, egna föräldrar, vänner eller vad som. Jag menade på att en familj nödvändigtvis inte behöver vara mamma, pappa, barn (eller mamma/mamma/barn eller pappa/pappa/barn). Och om du säger att det är galet att få och uppfostra barn på egen hand (dvs utanför en kärleksrelation), då vet du inte vad galenskap är.
Och du fegis: Vi känner tydligen varandra eftersom du vet vem jag umgås med så våga skriva ditt namn nästa gång. Har mina aningar om vem du är med det är alltid trevligare att ha ett ansikte på den man diskuterar med. ;)
Måste tillägga en sak och det är att jag givetvis är FÖR fri abort och jag tycker verkligen att det är det bästa/enda alternativet i vissa fall, men jag tycker att det är upp till var och en att besluta om detta.
En sista sak till, gjorde en blunder och skrev HBO istället för HBT-innan. Hah jag är helt skadad av mina Six feet under-sessions. (Tv-bolaget som gör den FINA HBTserien heter HBO.) Sorry.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Jag tror att det är en helt annan sak att vara ensamstående om man är det från början än om man blir det när barnen är större. Skaffar man barn ensam så är det ingenting som förändras. Är man van att vara två och plötsligt blir själv så är det säkert jättejobbigt. Hade min man försvunnit och jag stod själv kvar med båda våra barn så hade det blivit jättejobbigt eftersom vi inte har något nätverk av barnlösa vänner (alla ha minst ett barn själva) eller släktingar som kan hjälpa till. Jag hade fått vara med barnen JÄMT och det kan ju göra vem som helst galen, man behöver tid att andas och vara sig själv och inte bara förälder). Men har man folk omkring sig (som ni har )så att man kan få lite avlastning så ser inte jag något problem i det. Det är helt underbart att ha någon att dela kärleken till sina barn med. Någon som också tycker att just de är finast i hela världen och i slutändan tror jag att det bara är en förälder som kan få den känslan... Det är väl det enda jag skulle kunna säga som motargument även om jag inte tror att det håller riktigt i längden (det är liksom ingen tävling i kärlek). Men det här hade jag kunnat diskutera i evigheter men det orkar jag inte göra nu ;-)
zalli: håller helt klart med dig i allt du skriver..förstår dej och tror helt klart det är skillnad och extra jobbigt om man blir ensamstående i efterhand även om det såklart GÅR ändå, det måste det ju göra liksom;)
Håller med dig. Människor är individer och det går inte att dra generaliseringar som att den ena familjeformen per automatik är bättre än den andra.
Det enda jag har att tillägga är att det här med att "kärnfamiljen" med mamma, pappa, barn är någonting som funnits i alla tider som först nu börjat ifrågasättas är en myt. Människor med "konservativa" åsikter om hur familjen borde se ut säger ofta att familjen "alltid" bestått av mamma, pappa, barn, men det stämmer inte. Historiskt sätt är en man med flera fruar den vanligaste familjeformen. Detta ser man bevis på när man tittar på de civilisationer i världen som funnits längst, t.ex kulturer i Afrika och Mellanöstern. I de här länderna har en man med flera fruar levt kvar.
När systemet med en man och en fru "uppfanns", så handlade det inte om att man skulle hitta en person som var ens själfrände som man sedan skulle vara monogam med resten av livet. Att gifta sig har historiskt sett handlat om att tillfredsställa familjen och samhället och visa 'status'. Ofta så bestämde föräldrarna åt barnen vem de skulle gifta sig med - man hittade en "fin" människa från "rätt" sammhällsklass och så vidare. Historiskt sätt har därför älskare vid sidan om äktenskapet varit vanliga; Ens fru/man var ju inte den man älskade utan "bara" den man var gift med.
Min poäng är inte att en man med flera fruar nödvändigtvis är någonting bra, utan min poäng är att de som förespråkar kärnfamiljen med argumentet att den "alltid" har funnits och att andra familjeformer är någon slags "modern uppfinning" helt enkelt har fel. Om det är något som är en "modern uppfinning" så är det kärnfamiljen.
Oj, det verkar som den anonyme läsaren verkligen VILL missförstå... /Matte
lite halvt off-topic här, men jag såg en artikel i ögonvrån idag på lunchen - jag tror det var i skånskan, men kan varit någon annan morgontidning - som handlade om regnbågsbarn i skåne. läste inte den men tror nog det kan vara nåt. look it up :)
Skicka en kommentar