Först en uppmaning till alla Malmöbor. Glöm inte att det är regnbågsfestivalveckan denna vecka! Programmet finns här.
På lördag ska jag gå i paraden med mina vänner och deras barn. Dessa allra finaste regnbågsbarn. För det är just vad de är. Ok, nej de har inte två mammor eller två pappor, inte än, de kommer kanske få, men de växer upp i en klick där ett HBTQ-medvetande existerar och det är så himla viktigt. De kommer tidigt lära sig om fördomar och om kärlek mellan könen, både mellan de med samma kön och mellan de som inte har samma kön. Jag har nära två kompisar som har barn (än så länge). Båda är ensamstående. Båda är bisexuella. Båda är extremt starka och jag beundrar dem fruktansvärt mycket.
Är väl medveten om homosexuellas/bisexuellas svårighet att skaffa barn och om alla de fördomar som råder gentemot homo- och bisexuella föräldrar. Jag vill på intet sätt förringa detta-det är en hjärtefråga för mig helt klart, men jag vill med det här inlägget uppmärksamma de fördomar som råder mot ensamstående föräldrar. Främst mot de som väljer att skaffa barn på egen hand. Det finns ett sådant inrutat tankesystem i människan om att en familj består av två vuxna och barn. Sen spelar det ingen roll om dessa vuxna är av samma eller olika kön. Tvåsamhet är det ideala inom familjebildning och i livet i stort. Det kan ingen förneka. Jag är säkert likadan, jag strävar efter och vill ha kärlek från en partner, men jag retar mig ändå på de tendenser hos båda homo- och heterosexuella som menar på att: man ska vara två om ett barn. Vadå två om ett barn? Som om man äger en människa. Barn behöver givetvis trygghet och vuxna människor omkring sig, men varför ska de just vara två? Kan det inte lika gärna vara fyra, fjorton, fyrtio...eller en?
Jag växte upp med en ensamstående pappa från det att jag var sex till jag var elva. Han var en klippa i sig men jag hade även turen att ha en underbar faster och senare en fin Ullis (pappas sambo). Sen hade jag självklart min mamma, sjuk och frånvarande men ändock min mamma. Ingen ersatte henne vad gäller ordet mamma, mamma är hon, min faster är min faster Lisa och Ullis är Ullis. Jag har alltså fyra föräldrar. Många har säkert fler. Många har bara en och det kanske också räcker ibland. Speciellt om den föräldern har en massa fina andra vuxna omkring sig som barnet trivs med. Som i "mina" regnbågsbarns fall. De har en mamma, de har en biologisk pappa (han bor dock inte med dem), de har farbröder/fastrar, morbröder/mostrar mormor/morfar, farmor/farfar och en massa andra tanter/gubbar (som är vänner med deras mamma) som älskar den fruktansvärt mycket. I framtiden kommer de säkert ha ännu fler vuxna runt omkring sig som kommer betyda mycket för dem och deras liv och utveckling. Kanske kvinnor. Kanske män. Människor. Förhoppningsvis bra sådana. En sak är säker. De kommer alltid ha en mamma (och i detta fall en pappa- men jag är självklart för insemination eller adoption också) som valde att föda dem trots att de inte hade någon kärleksrelation med (varandra eller) någon annan man eller kvinna just då. Och att de är minst lika välkomna till jorden för det.
/Madeleine 30+, bisexuell, ensamstående och barnlös.
5 kommentarer:
Du lever i en liten bubbla, träffar samma jäkla människor hela tiden. Likasinnade personer, utbildade tänkande typer, omtänksamma, förståndiga. Det är en så liten klick av samhället. Dom flesta har inte den omgivningen och är ytterst sårbara på flera plan. Att uppmuntra folk att skaffa barn som ensam förälder är galet. Du och din klan fixar det säkert alldeles utmärkt men stora grupper i samhället gör det mindre bra. Det är enkel matematik att två föräldrar är bättre än en. Kanske inte i ett eller två exempel, men om du ser på hela samhället så är svaret givet. Där är så många dåliga föräldrar där ute och de blir bara sämre och sämre i denna jäkla galna egocentriska värld.
Fina Bene <3
/Matte
(Ps. Du menar väl hbt/hbtq-medvetande?)
Naaaaow, känner mej ganska träffad ;)
Fint skrivet pluttris/ Dea
matilda. haha oj.. jo
du och din klan?? suck.suck.suck..vad trött man blir.
Systeryster
Skicka en kommentar