Så. 63 avsnitt (el hur mga det nu var) Six feet under avklarade. Det tog inte ens en månad att plöja boxen och ÅH vad jag har älskat det. Det har verkligen gjort höstkvällarna något trivsammare. För trots att serien handlar om till synes deprimerande ting så har serien ALLT. Karaktärer som är komplexa och verkliga. Intressant handling och problematik. Jag har skrattat och jag har gråtit.
Synd bara på slutet. Fan vad besviken jag blev. Alla har sagt att slutet ska vara så himla bra och jag väntade hela sista avsnittet på att något stort/hemskt/speciellt skulle hända....men jag tyckte bara det var så B. Så USA liksom. Dåligt sminkade Fishers som åldringar hade jag kunnat klara mig utan. Då hade det varit bättre att låta deras framtid vara outsagd. Jag hade hellre bildat mig en egen uppfattning om vad som skulle hända dem i framtiden och när och hur de skulle dö. Jag vet inte om det skulle vara humoristiskt eller vad det skulle vara men kostymeringen var skrattretande dålig.
Men förutom det, Six feet under är lätt världens bästa TV-serie och jag hoppas verkligen att alla tar sitt förnuft till fånga och plöjer serien precis som jag.
Jag kommer verkligen att sakna the Fishers.
Godnatt.
1 kommentar:
Åh! Nu fick jag en tår i ögat (och börjar fumla med fingrarna på six feet under-boxen som fortfarande står här hemma). Dags för en ny runda. Buffy The vampire slayer och Six feet under är de serier som jag måste se en gång per år. (Ett halvår sedan sfu - dags igen?)
Kram (och det sägs att True blood ska vara sjukt bra - av upphovsmannen till sfu)
Skicka en kommentar