Har nyss läst ut Varulvsvalsen av Sigge Eklund. Det var kanske inte den bästa bok jag läst men ändock väldigt berörande och intressant. Jag har läst hur många böcker som helst om missbruk utifrån den sjukes perspektiv men det är mindre vanligt att böcker handlar om hur det är att ha en nära vän, familjemedlem eller släkting som missbrukar. Varulvsvalsen skildrar de medberoendes perspektiv, deras rädsla, maktlöshet och ångest. Jag var nära till gråten flertalet gånger faktiskt, vissa saker gjorde riktigt ont att läsa. Realismen är fruktansvärd hög. På ett väldigt enkelt språk och kortfarattat språk berättar han historien om hur han och hans flickvän försöker rädda flickvännens syster ifrån missbruk men inte når fram eftersom systern inte VILL bli frisk. De här orden fastnade jag för speciellt:
Missbrukaren är inte längre människa. Hon ser ut som en människa, men hennes kropp bebos av en varulv. Och denna varulv är dansugen. Han bjuder upp oss till dans. Och vi valsar med. Vi stackars medberoende som inte vet bättre. Varulven för och vi vet inget annat än att följa..Steg för steg valsar vi genom livet.//..Sommar blir höst och höst blir vinter och åren går och vi blir äldre medan vi tänker att om jag bara gör si så kommer hon att sluta eller om jag bara gör så, så kommer hon att bli frisk. Så lyder dansstegen. Och vi tar dem, steg för steg.
Det här är så fruktansvärt sant. Det är så lätt att tro att man ska kunna förändra/hjälpa andra eller att andra ska kunna förändra/hjälpa en själv. Man förlitar sig på det. Men i slutändan finns det ingen annan än du själv som kan rädda dig. Ditt liv är ditt ansvar...och jag pratar inte bara till missbrukare nu...utan till alla som mår dåligt på ett eller annat vis. Vill du inte bli hjälpt så kommer ingen kunna hjälpa dig. Så är det. Sen är det självklart en STOR jävla fördel att ha vänner och andra nära och kära att luta sig på då stöd behövs. Men i slutändan är det du själv som måste vilja. Och varför vänta? Varför göra sorgen inom dig till en identitet? Jag vet själv hur lätt det är att falla in i de beteendemönstren...inte för att jag någonsin missbrukat men jag har haft andra problem. Nu är jag klyschig och säger att livet är alldeles för kort för att slösas bort. Så himla sant. Punkt.
Kärlek till er.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar