Så...

...nu har jag snart läst ut More, now again av Elizabeth Wurtzel. Det har tagit mig cirka en månad och så lång tid brukar det aldrig ta för mig att läsa en bok. Jag gissar att det tagit lång tid beroende på:
1. den är på engelska
2. den har varit ganska deprimerande att läsa

Inte för att den inte varit bra, det har den, Wurtzel skriver som vanligt bra och engagerande och det är fullspäckat med populärkulturella referenser, precis som jag älskar det. Men den är så tung! I More, now again har Elizabeth blivit ca 30 år och skriver på sin andra bok Bitch. Den handlar dock mest om hennes missbruk, hennes ut och in på rehab (för att börja snorta kokain direkt hon kommer ut igen...VARJE GÅNG....zzzzzzz), hennes trasiga relationer, egocentrism och vältrande i sin egen olycka. Om jag som sjuttonåring, då jag läste Prozac Nation första gången, nästan såg lite upp till henne. Och om jag som tjugosexåring när jag läste den igen, kände igen mig i henne, så vill jag som trettioåring mest bara slå en hammare i huvudet på henne för att få henne att vakna och skrika åt henne att ta ansvar för sitt eget liv. Nu har jag inte läst slutet än och jag hoppas att den slutar lyckligt, precis som jag vill att alla andra sorgliga verkliga historier ska göra. Men jag vet inte, det känns som det ska bli skönt att börja på en ny bok. Tänkte läsa den här. Ännu en tragisk bok alltså. Oops. Kanske ska tänka om. Någon som har något bra tips?