Igår kväll då jag skulle somna lyssnade jag på Mikael Wiehe och Ebba Forsbergs "Dylan på svenska" i hörlurar. Och jag kom att tänka på min mor och på min barndom. Jag tänkte på rökiga lördagseftermiddagar i ett vardagsrum med en gammal dammig kasettbandspelare. Det var antingen Wiehe/Afzelius eller ABBA som spelades på den där spelaren. Minnena är så himla luddiga och det känns som om jag glömt så mycket. Var jag rädd? Trygg? Var jag medveten om att hon som satt och grät och skrattade om vartannat i köket bredvid faktiskt var sjuk? Förstod jag att hon pratade med någon som inte fanns? Jag minns inte. Helt ärligt så minns jag inte. Men jag minns Wiehe på hög volym och att orden han sjöng var lika viktiga för mig då som idag:
"Så kom i håg mig. Kom i håg att va mig nära. Och låt mig somna på din arm. Och låt mig drömma. Låt mig drömma mina drömmar, och låt mig vakna i din famn".
Och jag minns det med kärlek i sinnet.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar