Stod och tittade ut på snöstormen nyss och var glad att jag slapp vara utomhus. Men det var på något sätt vackert att se alla de miljontals unika flingorna virvla omkring. Och jag tänkte att om varje flinga representerade en människa så är det inte konstigt att man ibland känner sig så himla liten och osynlig. Och att det kan vara skönt att få göra det ibland. Men att det också är fint att inte försvinna, att sticka ut. Att känna sig speciell bland miljontals andra. Och att bli uppskattad för den unika kreation man faktiskt är. Med det här låtsaskvasiintellektuella inlägget vill jag säga att jag tycker så himla mycket om mina vänner. Och om min familj. Och om alla andra som gillar mig för den jag är.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar