Brev

När jag var barn så tillbringade jag och min syster en månad varje sommar i Mellbystrand ihop med mamma, morfar och mormor. De här månaderna kändes som hundra år eftersom 1. mamma är schizofren. 2. Morfar söp/låg bakfull dagarna i ända. 3. Mormor fick med tiden en blodpropp och blev dement. Kanske inte de roligaste förebilderna för en tioåring. För även om de alla tre är/var (mormor är död) hemskt fina människor på sina sätt och som jag älskar så var det ganska olidligt för oss alla just då.

Iallafall, större delen av dagarna gick ut på väntan. Väntan på att dagarna skulle gå och väntan på postbilen. Postbilen kom nämligen med brev från det som var tryggt där hemma, från pappa, faster Lisa, bästa kompisen Sandy och så från alla de där brevvännerna vi hade. Kanske allra gladast blev vi för Lisas brev. Hon skrev alltid så fyndiga små brev och skickade med roliga bilder och saker. Det var alltid med sån kärlek vi läste dem.

Och vet ni, nu har Lisa, 63 år gammal, blivit datorvan och börjat maila oss stup i kvarten. Trots att vi bara bor tjugominuters promenad ifrån varandra. Och det är fortfarande lika gulligt och fyndigt skrivit och det är med samma kärlek jag läser dem. Det är andra gången den här veckan jag lovordar min faster men jag är så otroligt tacksam för att hon finns. Världens bästa Lisa.