Nu ska jag vara personlig igen trots att jag lovat mig själv att inte vara det så mycket på den här bloggen.
Iallafall, jag trivs oftast ganska bra som singel. Har vant mig vid ensamheten och är trygg med den. Men så ibland, gör den sig påmind, längtan efter någon, något...Vissa dagar känns det inte alls lika bra att leva ensam. Stunder då vad som helst kan få kroppen och hjärtat att önska att det fanns någon här bredvid som höll min hand. Patetiskt nog ibland även vid triviala tillfällen. Som nyss då jag tittade på My so called life.
Jordan säger till Angela "-Why are you like this?"
Angela: "How?"
Jordan:"...like this..."
...och sekunden efter dansar folket på skolbalen till "What is love" och jag får tårar i ögonen och känner mig hemskt ynklig och ensam och frågar mig själv vad kärlek är för jag minns det knappt.
Och så känner jag mig återigen som den okyssta sextonåring jag var....då jag senast såg serien.
2 kommentarer:
Älskade denna serie - kul påminnelse av en svunnen tid!
Guuud va ja känner igen mig i det du skriver. Kan bara komma ihåg känslan av att vara kär i mina drömmar. Drömmer ofta att jag är ruskigt kär o sen vaknar jag på morgonen med en klump av ensamhet i magen.
Annars trivs jag ju med att vara singel, men ibland blir man påmind på ett eller annat sätt...
Dea
Skicka en kommentar