:(

Sitter och ryser och fryser. Läser på Facebook (sjukt, jag vet, men det är ju där allt händer nuförtiden) om en kompis till en kompis som tydligen dött i helgen. Och jag slungas tillbaks i tiden, till dagarna i början av november 2003. Till dagarna då vi förlorade våran L. Till rädslan, ångesten, sorgen, overklighetskänslan, obehaget. Mår fysiskt illa nu och lider verkligen med alla som behöver gå genom det här. Jag vet hur det känns och hur klyschigt det än känns så kommer det en dag då allt känna bättre och då ni kan tänka på er vän och le.

Jag är så fruktansvärt rädd för att fler av mina vänner ska dö. Det skriker lite i mitt hjärta nu och ni måste verkligen ta hand om er. Lova mig att stanna här. Jag kan inte förlora en till. Kan inte. Jag älskar er så ofantligt ofattbart mycket.