Miranda

När jag var typ 20 bodde jag ihop med min syster och vår bästa vän Sandy i en fyra om 102 kvadrat på Simrishamnsgatan. En dag fick vi en ny rumskompis. Hon var bara 6 veckor eller något sånt, världens minsta och sötaste och mjukaste lilla kattunge. Hennes päls var grå med svarta ränder. Och vi gav henne världens vackraste namn, Miranda. Som kattunge var hon kanske det busigaste som vandrat på denna jord och våra armar och ben var sönderrivna efter hennes eviga försök att klättra upp längs våra kroppar. Men vi älskade henne så högt. Det gjorde alla som träffade henne föresten och hon fick till och med en låt döpt efter henne.

När vi tre flyttade i sär fick Miranda och hennes nya kompis Mimmi flytta med mig och Susanne till vår nya lägenhet på Möllevångsgatan. Där växte hon till sig och blev en tjock och bestämd liten varelse med extrema cravings för chips, choklad och tonfisk. Hon var kanske världens finaste katt med de mjukaste trampdynor du kan tänka dig och hon brukade pussa en på munnen om man var ledsen. Varenda natt kände jag att något tungt la sig i min armhåla eller på min mage och jag kan fortfarande känna hur mjukt och gosigt det var. Som världens bästa levande kramdjur. Hon jäste dagarna i ända, spann högt och vi kallade henne för Klotsson pga hennes kroppshydda.

Slutligen flyttade jag och min syster i sär och vi fick delad vårdnad om katterna. När vi till slut båda bodde i ettor tyckte vi att det var mer lämpligt för dem att bo hos vår faster Lisa som bor större och har mer ledig tid på kvällarna. Så fick det bli, men vi hälsade gärna och ofta på.

En dag när vi kom till Lisa för att hälsa på såg vi att Miranda hade en svulst på foten. Vi blev oroliga och efter ett tag fick hon åka till vetrinären. De trodde det var något sår som blivit inflammerat och hon fick salva och tabletter för att det skulle läka. Ett halvår senare hade det fortfarande inte läkt och hon hade fått fler sår lite varstans i pälsen. Miranda fick en ny vetrinärstid och Susanne och Lisa åkte dit med henne eftersom jag jobbade.

Jag fick ett samtal från Lisa på jobb. Miranda hade obotlig hudcancer och vetrinären tyckte att vi skulle avsluta hennes liv. Jag minns att jag grät hysteriskt när Kristian, vår vaktmästare, körde mig dit tio minuter senare. På djursjukhuset fick jag och Susanne typ en kvart att säga hejdå till henne. Jag kunde inte sluta krama och pussa henne och tårarna sprutade. Miranda då? Ja hon bara jäste på som vanligt. Hon verkade inte ha lidit alls av hennes åkomma och det kunde vetrinären intyga. Vi valde att avliva henne innan smärtorna satte in. Och det är jag glad för. För Miranda verkade vara så lycklig hela sitt liv och jag har aldrig träffat en så speciell katt.

Tiden efter hennes död var helt fruktansvärd och även om det kanske ej går att jämnföra med en människas bortgång så var det en sån stor förlust. Som tur var fick vi ha kvar hennes kompis Mimmi. Och det har vi än. Henne berättar jag om en annan dag.