Mammut är kanske inte Moodysons starkaste film, men den är trots det starkare än många av de filmer du kommer att se på din skärm, i närmsta biosalong eller på din tv det närmsta året. Han är en mästare på att med små medel skildra stora och små samhällsfrågor. Det blir aldrig pretantiöst, aldrig tråkigt eller långdraget, alltid intressant. Jag önskar honom lycka till i Hollywood men ser honom gärna göra svensk film igen. Vi behöver honom här.
Chans The Greatest spelades ett par gånger i filmen och jag kan inte tänka mig något bättre soundtrack.
Once I wanted to be the greatest
No wind or waterfall could stall me
And then came the rush of the blood
The stars at night turned deep to dust
Nu sitter jag här och lyssnar på den om och om igen. Med en fastetsad knytnäve i magen. Jag skulle vilja spy eller gråta eller något men om man bortser från knytnäven känner jag mig mest bara tom. Och liten.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Åh, jag vill så hemskt gärna se Mammut, tror att jag ska göra det nästa vecka...
Skicka en kommentar