Funderar på det här med romantik. Många av de jag vet som sett nyss nämnda film på bio tyckte att den var hemskt romantisk och blev "så kärlekskranka" av den. Så nu sitter jag här och funderar på om det är jag som är konstig och de som är normala eller tvärtom. För mig är inte romantik att bli beskyddad av en riddare, buren över tröskeln, upphånglad i lusthuset på skolbalen och andra klassiker. Jag vill överhuvudtaget inte bli räddad. Inte heller vill jag rädda. Jag vill mötas på lika villkor, på egna villkor. Inte på klassiskt uppstyltat manér. Någonstans finns väl det där spelet dock hos mig också och tro mig, jag har både varit riddaren, prinsessan och prinsen, blivit räddad och försökt rädda, men det har aldrig slutat speciellt bra.
För mig kan romantik vara en halvtaskig blandskiva, en ihoptrasslad lapp, en hemsnickrad låttext, ett korkat smeknamn, en oförglömlig resa, att bli kliad på armen, en falafel för två, en särskild gemensam favoritplats, en favoritlåt, spontanitet, pirriga blickar, en hemlagad maträtt, skeda i en sovsäck och så mycket mycket mer. Glöm röda rosor, serenader och ridderlighet. För mig är romantik inget som finns skrivet i sagorna, det är något som finns skrivet i mitt hjärta. Och i ditt. Och i alla andra människors. Det är att göra något för någon annan, att uppskatta det lilla i varandras egenheter, att visa varandra uppskattning, att ge och ta och att lära av varandra. Men framför allt är det romantiskt att kunna vara sig själv fullt ut. Och visst, det är klart jag vill ha månen nerplockad vid tillfälle, men man får ju börja på gräsrotsnivå.
Och så var det med den utsvävningen.
För mig kan romantik vara en halvtaskig blandskiva, en ihoptrasslad lapp, en hemsnickrad låttext, ett korkat smeknamn, en oförglömlig resa, att bli kliad på armen, en falafel för två, en särskild gemensam favoritplats, en favoritlåt, spontanitet, pirriga blickar, en hemlagad maträtt, skeda i en sovsäck och så mycket mycket mer. Glöm röda rosor, serenader och ridderlighet. För mig är romantik inget som finns skrivet i sagorna, det är något som finns skrivet i mitt hjärta. Och i ditt. Och i alla andra människors. Det är att göra något för någon annan, att uppskatta det lilla i varandras egenheter, att visa varandra uppskattning, att ge och ta och att lära av varandra. Men framför allt är det romantiskt att kunna vara sig själv fullt ut. Och visst, det är klart jag vill ha månen nerplockad vid tillfälle, men man får ju börja på gräsrotsnivå.
Och så var det med den utsvävningen.
2 kommentarer:
Jag håller med dig! Sån där uppstyrd romantik är ingen romantik alls, i mina ögon... Har aldrig fattat det där med att bara ha ögon för varandra, när det finns så mycket annat fint att titta på. Och hålla hand när jag vill kunna gå hur jag vill. Men man kan vara romantisk ändå, på sitt eget sätt!
/Lisa
Lisa: Håller helt med!
Skicka en kommentar