Dit där allt är enkelt.

Tittar mig omkring och beskådar människorna i min närhet. Allt skulle kunna vara så enkelt egentligen men de flesta inklusive jag själv, är så sjukt duktiga på att göra saker och ting komplicerade. Spel spelas. Lekar leks. Vi krigar. Vi samsas. Vi kämpar. Vi velar. Vi delar. Vi ältar. Vi sviker. Vi blir svikna. Sårar. Såras. Vi gör det så svårt för oss helt enkelt. Hela tiden. Och när jag talar om VI så talar jag om de flesta jag känner.

Undrar varför det är så? Finns det i människan någon inneboende längtan efter det som inte är helt självklart eller enkelt. Vill vi helt enkelt ha en svårare väg att gå? Kanske är det äventyrslystan i gemene man som spökar? Är vi rädda för det enkla och trygga kanske? Blir det tråkigt i längden?

Det är sådant jag funderar på ikväll. Att jag är trött på det. Och så lyssnar jag på Loney Dear och längtar bort. Inget komplicerat den här gången, bara bort. Dit. Dit där allt är enkelt. Enkelt och självklart. Det är dit jag vill nu.

Häng med.