Om mina rockband.

Jag bildade mitt första band i backen utanför Oxievångsskolan ca 1993-94. Vi skulle heta The Safetypins eller The Negative Creeps och spela punk och grunge. Vi repade inte en enda gång men vi hade iallfall en full sättning. Sen spelade jag typ två gånger med några tjejer i Lund men det finns jag inte ens tänka på för jag kunde typ inte ta ett ackord rätt. Asparagus hette vi. Något år därpå bildade jag band "på riktigt". Jag fick spela gitarr eftersom jag spelade det på kommunala musikskolan i mellanstadiet. Köpte en begagnad elgitarr av en klasskompis och lyckan var total. Susanne valde bas eftersom hon egentligen velat spela det på kommunala musikskolan. Julia, som var en riktig hårding satte vi bakom trummorna och kvar fanns mikrofonen. Det föll på Sandys lott att sjunga. Tur det, eftersom hon var den enda som kunde ta en ton rätt. Bandet döpte vi till Lipgloss efter en låt med Pulp.

Två-tre gånger i veckan samlades vi i replokalen på Sockerbruksgården och övade på låtarna som Jonas, vår "lärare" tog ut. Det blev allt från L7 till Blur och efter ett tag tog vi in en gitarrist till som hette Linda. Vi hade våran första spelning efter bara någon månad. Hur det lät vill jag helst inte veta men jag minns att jag var fruktansvärt nervös och att jag hade långt rött hår och blå adidaströja.

Sen rullade det på och vi fick ganska många spelningar, trummisar byttes ut och till sist fick vi ett kontrakt med en manager i Halmstad. Jag minns inte ens hans namn men han hade hört vår hit "Bad Hairday" på en samlingskiva för Oxieband. Förstår fortfarande inte hur han kunde tro att han skulle kunna göra oss till något men han tyckte att vi skulle bli lite mer Spice Girls-aktiga och vi hatade honom i hemlighet. Ingenting hände såklart. Vi fortsatte att spela på fritidsgårdar och på lite större scener såsom på Malmöfestivalen och Mejeriet. Vi var inte speciellt duktiga men vi älskade det. Repandet och spelandet blev en del av vardagen, ett utrymme för både glädje och aggressioner, en dröm men också ett stort intresse.

I slutet av nittiotalet splittrades Lipgloss och vi blev Velouria med rockigare och bättre sound och med Henrik på gitarr. Vi spelade ihop i tio år ungefär. På replokalsnivå mest. Men lyckades även komma ut och spela lite varstans i landet. Pustervik, KB, Siesta, Mejeriet, Pizzeria Victoria i Vetlanda, Tullakrok är exempel på scener där vi spelade. Demoskivor spelades in på den egna portastudion och många gånger handlade allt om bandet och musiken. Det gick verkligen upp och ner. Vi hade våra berg och dalar men vi visste att vi ville spela och att vi ville göra det i den sättningen.

Allt eftersom åren gick dog intresset ut av olika anledningar. Det var inte alls lika roligt längre, i bland kunde repningar till och med innebära ångest och magont. Och i vintras gjorde vi som jag tidigare skrivit slut på Velouria. Vi finns inte mer.

Nu spelar jag i ett band som ännu inte har något namn. Vi har fem låtar eller något sånt. Har alltså inte kommit vidare långt, men det är otroligt roligt när vi repar även om det inte är särskilt ofta. När vi väl släppte på alla måsten och krav, på det här om "att vi måste bli något", så kom lusten tillbaks. Även om vi aldrig kommer stå på scen igen (vilket jag verkligen hoppas att vi kommer göra) så känns det så otroligt värt att repa och spela vid de tillfällen vi väl gör det. Med människorna som är mina bästa vänner. Jag gör det med en sådan glädje. Och jag hoppas vi gör det tills vi är femtio. Minst;)