P som i...

[Vi var båda runt tjugo den där vårdagen då vi nyss blivit ihop igen för femtioelfte gången. Han ställde ett krav som jag lovade att uppfylla. "Jag håller löften" sa jag och talade sanning. Kungsparkens gräsmattor hade fyllts av tusenskönor och himlen var alldeles blå. Jag låg i hans famn och tittade upp på molnen som formade figurer. Hans hjärta slog hårt och snabbt och jag tyckte att doften av hans hår var så otroligt bekant. Han var min trygghet trots att vi båda var så sköra och jag älskade honom så fruktansvärt mycket i den stunden. Jag sa det säkert om och om igen till honom. Det bubblade inom mig. Han pratade om vår framtid och om hur jag måste lova att må bättre. Just i den sekunden var vi nog båda övertygade om att det var vi för alltid. Invaggade i ett nytt hopp om att vi skulle fixa det. "Den här platsen ska alltid vara vår" sa han. Hit ska vi gå när saker och ting känns jobbigt. Här kan vi bara vara, du och jag. Vi gick dit några gånger till under våra år tillsammans. Det gjorde vi. Idag minns jag inte ens var den där dungen är. Tänk vad minnet sviker och saker suddas ut allt eftersom åren går. Men jag glömmer inte just den här stunden och dess konsekvenser. Aldrig. Och jag är honom evigt tacksam för det krav han ställde.]