Jag måste erkänna att jag var skeptisk mot fenomenet Hästpojken till en början. Pop/rockmusik på svenska är inte riktigt min grej (bortsett allt Bod Hund gjort, Kents och Håkan Hellströms första, Säkert o Anna Järvinen typ..jag menar mer typ Vapnet, Sibiria o sånt). Men så lyssnade jag på deras "Caligula" på väg till jobb o kom på mig själv att odla ett leende stort som atlanten typ. Det är här musik som får mig att för en liten liten stund önska att jag var 17 igen. 17, glittersminkad på festival med Darlingväskan i ena handen och tetravinaren i andra. Jag skulle inte vilja påstå att det är musik som ger mitt liv mening eller som berör mig djupt på något sätt. Men det är KUL. Det låter som en korsning mellan Ebba Grön, Broder Daniel och Håkan Hellström. Det är musik för sommarens festivaler, hoppa och studsa-musik, låtar för både pandakids och fjortispunkare (och stundtals för en och annan 30årig bibliotekarie). Låtar jag fastnade för först: "Cyklar och Knark" och "Shane Mac Gowan".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar