Breeders är ett av de band jag lyssnat på allra längst (som jag fortfarande gillar alltså), dvs sjukt nog halva mitt liv ungefär. Tiden går.. Det fanns en tid då de var splittrade. Kelley satt i finkan och sådär. Men till min stora glädje återförenades de (iaf tvillingarna Deal, inte resten av oridinalmedlemmarna) och för ngt år sen såg jag dem live i London vilket var en upplevelse, även om tvillingarna som en gång stod i knästrumpor och toppluvor och rockade till "Cannonball" & "Saints" nu var typ 45åriga rundlagda tanter.
Just med tanke på att de varit ett favoritband så länge är det svårt att säga något om nya skivan "Mountain battles" utan att vara partisk eller nostalgisk. Efter en första genomlyssning kan jag ju säga att det låter verkligen...Breeders. Det är samma koncept nu som då, ett koncept jag uppenbarligen gillar eftersom jag fortfarande lyssnar på mina gamla Breeders-skivor nu och då. De låter fortfarande stundtals som ett orepat tonårsband (fast med Tant Deal på sång), men framför allt låter de som det briljanta indierockband jag upptäckte genom min gamla brevis Kajsas blandband när jag gick i nian. Det är väl framför allt på spansktalande "Regalame esta noche" som det bryter av (den låter närmast som något som skulle kunna spelas på en dimmig bar framåt småtimmarna) och på Kimya Dawson-doftande "Here no more". Inga stora förändringar eller nyskapande med andra ord, men jag tror inte att jag behöver det från Breeders (får det från så många andra håll). Det räcker med att de finns och att de gör musik som fortfarande faller en gammal indieräv som mig i smaken. Men tyvärr är det nog så att de bästa Breedersskivorna gjordes för sisodär 15 år sen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar