Jag läser en sån rolig bok just nu: "Finns det liv på Mars?" av Inger Edelfeldt. Med svart humor skildrar Edelfeldt ensamstående fyrtiofemåriga Joni (som döpt om sig efter Fröken Mitchell) och hennes femåriga dotters vardagsliv. Men boken handlar också om Jonis lesbiska mor Gun och om Jonis flirt Niklas (som har en tonårsdotter, Alma, som avgudar Rufus Wainwright men också Jonis gamla glamrocksidoler).
Det handlar mycket om att känna att man inte passar in i normer, att inte känna sig hemma i "den vuxna världen". Boken är samtidigt en kärleksförklaring till rockmusiken och det nästan drogliknande rus som musikens hjältar för med sig.
Även om Joni är 15 år äldre än mig känns det som hennes tankar liknar mina egna. Edelfeldt kallar boken en "vuxendomsbok" och jag tycker att hon på många sätt ger normen en känga. Jag anser inte att Joni på något sätt blir patetisk..det handlar inte om några "vägra växa upp-syndrom" utan mer om ett modernt sätt att bli vuxen på; Att man faktiskt inte behöver passa in och bete sig som alla andra bara för att passet säger att man är vuxen. Läs genast!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar