torsdag 19 februari 2009

hej jag är fjorton år och jävligt emo


Det finaste som finns är när ens bästa vän och ens syster känner en så väl att de inte ens behöver fråga om vad det är som känns jobbigt och vad som gör en ledsen, eftersom de ser rakt in i ens själ, hjärna och hjärta. Jag behöver inte ens förklara för de känner mig så väl. Allt för väl kanske. Och så kommer de hit med fina ord, coca cola zero och godis i form av hjärtan och vi pratar och vi skrattar och jag inser att jag inte alls behöver vara ledsen egentligen. Det är väl det som kallas kärlek och vänskap kanske? Att vara där och förstå och lyssna och peppa. Och så bestämmer jag mig ännu en gång för att bara vara glad. Det är ju faktiskt det jag oftast är. Men idag var jag faktiskt riktigt jävla ledsen för första gången på kanske ett år. Sådär att det kändes som att jag skulle bli tokig. Jävla PMS. Jag blir fan helt sjukt överkänslig ju. Så skör. Som om jag skulle behöva ha ett "handle with care"-klistermärke på kinden.

Varför jag var ledsen?
Kan man fråga sig. Handlar kanske inte lika mycket om nuet som dået. Fast kanske lite om nuet också. Men det är ingenting jag inte tänker ta tag i. 2009 är skrattets år, inte tårarnas. Det får det inte vara. Mer än så tänker jag inte säga. Någon måtta får det vara på den här dokusåpan. Men ni behöver inte oroa er, det var inget hemskt;). Var föresten seriöst nära att lägga ner den här bloggen innan idag, för jag vill egentligen inte blogga om sånt här och jag visste att jag skulle göra det. Vill inte visa mig svag. Hatar det.


bild: titta så glad jag är, har tom skrattgrop. Inte alls tillgjort;)

1 kommentar:

mimmi sa...

uh hoppas inte att jag drog ner dig med i deppträsket! Poss på dig iaf <3