All på ett kort

Jag fortsätter på det nostalgiska spåret och lyssnar på Bob Hunds "Allt på ett kort". Färdas tillbaks till den där sommarkvällen 1994, då jag sexton år gammal, såg Bob Hund för första gången. Ska jag vara ärlig så tror jag att det var en av de första konserterna (om man räknar bort typ Hasse Andersson och så-inte för att Hasse ska förringas men) jag var på öht. Senare samma sommar tror jag att min meritlista gällande konserter utökades rejält. Det var nämligen på den tiden "Folkfesten" fortfarande förgyllde Malmösommaren. (För utomsocknes: Folkfesten var en gratis musik- och folkfestival med rötter i progg typ. Vi kunde där, på det fina tidiga nittiotalet, se gratiskonserter med nykomlingar som Cardigans, Souls, Bob Hund osv). Även Gaffafesten anordnade fina gratisspelningar.

Den HÄR Bob Hundkonserten utspelade sig dock inte på Folkfesten eller Gaffafesten utan på Malmöfestivalens rockscen (som då låg i Slottsparken). GrungeMadeleine, säkert iklädd militärjacka, lila jeans och Pearl Jamtröja och hennes ständiga kompanjoner, Sandy, Susanne och Malin, lärde sig under den här konserten hur popfolket beter sig på konserter. "Att hoppa upp och ner och vara glad" blev det nya heta. Thomas Öberg latjade såklart med trafikkonen och vi upptäckte minst tre nya span (som jag fortfarande ser då och då eftersom de nu i vuxen ålder valt att bosätta sig inte i bara samma stad, utan också i samma stadsdel som mig och som fortfarande hänger på konserter då de gamla nittiotalshjältarna spelar. Fint det. Haha )

Det finns ett foto taget på min syster och på en killkompis från Oxie under den här konserten. De sitter på scenkanten, kanske nyktra, kanske har de druckit någon folköl? Jag vet inte, men det är ett himla dåligt foto. Det roliga är dock att en annan kompis, en kille vi började att umgås med flera år senare, är med på ett hörn på fotot. Det kan vara av misstag men det kan också vara så att vi ville fota honom eftersom vi, om jag minns rätt, hade den goda smaken att stalka honom och hans kompis varje gång vi såg dem på stan i ungefär samma tidsperiod.

Jag minns det här ganska klart. Det jag inte minns är dock vem jag var. Eller jag minns givetvis mina kläder, mina intressen och min musiksmak och så. Men vem var jag inuti och hur kände jag? Hur tänkte jag? Grät jag mycket? Var jag lycklig? Jag minns inte vem den sextonåriga tjejen med cerisefärgat hår var. Minns henne på ytan men inte hennes essens. Jag tror jag vet varför. Det var så mycket jobbigt som jag förträngde, ångesten som inte ännu existerade låg och bubblade, allt var bortträngt och bortglömt. Mitt jag var ännu inte format, för jag ville inte vara JAG.

Jag tror kanske också, utan att låta pretto, att det var därför jag sökte mig till den alternativa musik/kläd/livsstilen. Eftersom jag någonstans visste att jag var annorlunda inuti, att jag inte var som de andra Oxiekidsen, att jag kom från något som inte var "normalt", att jag hade känslor och sorger jag vägrade prata om eller ens tänka på, så valde jag att, istället för att ta itu med vem jag var inuti, fixa till det yttre. Synas. Vara någon med en synlig och klar identitet. Sen älskade jag och älskar fortfarande musiken såklart, men jag tror att var därför jag kände mig så hemma. Skulle kunna börja älta en massa om utanförskap och identitetsbildning nu men det ska jag bespara er.

Slutligen undrar jag vad den sextonåriga Madeleine skulle tycka om trettioåringen med samma namn? Hon som jobbar på Konsthögskolan, fortfarande tragglar i replokalen, har en sporadisk men fungerande kontakt till sin sjuka mor, hon som har förmågan att älska både män och kvinnor, är ganska så oblyg men relativt smart, har många fina vänner och ett stort musikintresse. Hon som efter många års letande efter sitt jag och efter många år med behandling mot en ond själ, nu mår ganska bra och som fortfarande, såhär 14 år senare, vill hoppa upp och ner och vara glad.
Gärna till Bob Hund.