Min mamma

Jag skriver inte det här inlägget för att ni ska tycka synd om mig. Jag skriver det för att jag vill att ni ska förstå. För jag tror att det är många som inte förstår eller är alls kunniga i det här ämnet. Inte ens jag. Men jag försöker iallafall. Det handlar om psykisk sjukdom. Det finns inget som gör mig argare än felaktiga användningar av ordet "schizofren" eller inskränkta människor som skrattar "åt den galna kvinnan på bussen..hon som pratar med sig själv". Det är av de här anledningarna jag väljer att skriva detta inlägg.

Min pappa var 20 år när han för första gången träffade min mamma, då blott 14 år gammal på en buss. Mamma som såg äldre ut än hon var, var en otroligt vacker och glad men känslig tjej med hyfsade betyg och långt blondt hår. De blev ganska snabbt ett par och var tillsammans i 10 år innan vi föddes.

När mamma var 24 år blev hon gravid med tvillingar. En otroligt komplicerad graviditet där hon fick va inlagd 5 månader innan vi föddes. Under denna sjukhusvistelse var hon hela tiden otroligt rädd för att förlora oss. Stressen av detta och stressen som två nybakade skrikiga ungar innebär knäckte henne. Det är vad hon själv säger och det är vad jag och alla andra tror och vet.

När jag och min syster var ungefär två år gamla blev vår mamma inlagd på sjukhus. Jag minns självklart inte det här, men jag har fått berättat för mig att hon var väldigt deprimerad och att hon, när vi kom på besök, förnekade att vi var hennes barn. Hon blev utskriven, utan någon medicin och med en kurator som skyllde hennes problem på hennes far, min morfar och på hennes man, min pappa. På åttiotalet var den freudianska psykologin ledande och allt handlade om att hitta lösningar i det förflutna.

Så gick åren och vi levde ganska normalt om jag minns rätt. Vi var en ganska typisk förortsfamilj, mamma, pappa och blonda små tvillingar i likadana koftor. Så en dag när jag, min syster och mamma skulle åka till Halland för att bo en tid i mormor och morfars sommarstuga förändras allt. Pappa har berättat att mamma var helt normal, glad och lugn när vi åkte. Han minns att han slängde slängkyssar efter bilen.
Några timmar senare ringde morfar och bad honom komma och hämta oss. Pappa har sagt att när han kom till stugan så SÅG han direkt i hennes uttryck hur något förändrats. Han såg sjukdomen.

De fortsatte att vara gifta, men under plågsamma förhållanden. Mamma pratade med grannar om att det var pappa som var galen, om hur jobbigt det var att leva med honom. Så en dag försvann hon och var borta någon dag utan att någon visste vart. När hon kom hem satt hon och fnissade för sig själv. På frågan var hon varit svarade hon att hon träffat några forskare från USA och att dessa hade opererat in en dator i hennes hjärna.

Pappa har berättat om hennes kraftiga humörsvängningar och om hur rädd han var. Han brukade låsa dörren till mitt och mins systers sovrum för han var rädd för vad hon skulle kunna göra.

Året innan vi började skolan skiljde de sig, på mammas begäran. I början var det nytt och spännande att bo varannan vecka i ett nytt rum med färgglada Ikeamöbler och med nya lekkamrater en trappa ner. Men med en mamma som ömsom grät, ömsom skrattade och pratade med sig själv, blev veckorna ganska snart olidliga. Jag och syster min brukade låsa in oss på toa och bygga kojor där som vi sov i. Det blev som att vi ville bygga en bättre, vackrare värld, där vi kunde gömma oss för mammas sjukdom. Lägenheten vi bodde i blev allt skitigare och skitigare och jag minns det gula kalket som tog över hela badrummet. Dessutom "smygrökte" mamma på toaletten vilket gjorde att det stank rök varje gång toalettdörren öppnades.

Susanne var alltid mammas (eller ska jag säga sjukdomens) favorit. Jag fick ständigt höra hur mycket sötare hon var, att jag var en jävla Bergquista-unge som bråddes på min far. Susanne däremot fick hur hur lik hon var mamma, hur mycket de påminde om varandra vilket gjorde henne livrädd och ängslig. Susanne grät alltid. Jag minns att vi en gång inte kunde gå på bio för att Susanne var så ängslig och grät. Minns att jag hatade henne en sekund för det.

På somrarna bodde vi en månad med mamma, morfar och mormor i deras sommarstuga. Vi längtade hem varje dag. Vi räknade dagarna tills vi fick komma hem till pappa, till tryggheten, igen. Mamma försvann på långa skogspromenader, morfar försvann till bykrogen och mormor som tidigare också varit inlagd för psykisk sjukdom, försökte väl så gott hon kunde.

Efter hand fick mamma mindre och mindre vårdnad om oss. Efter något år var vi bara hos henne några timmar varje lördag. Varje lördag gick ut på samma sak: Vi kom dit, åt, fick veckopeng, köpte vars en serietidning och sen sov vi. I timmar. Allt för att slippa vara vakna. Jag tror att vi sov ca 75% av tiden vi var där. Ibland kom hon på besök på skolan vi gick. Jag skämdes så fruktansvärt mycket över henne. Över hennes uppenbara sjukdom som ingen förstod, inte ens jag. Alla bara visste att vår mamma var sjuk, det var inget man pratade om.

Men så blev mamma inlagd på sluten vård och senare placerad i ett gruppkollektiv för psykiskt sjuka och missbrukare i stan. En gång var vi där på julfest. Vi såg mamma och hennes nergågna rumskamrater sjunga julsånger och göras till åtlöje. Jag mådde helt sjukt illa av det. Trots att jag var typ 12-13 så såg jag hur de behandlades som barn, som förståndshandikappade, som människor utan normalt IQ. Det gjorde mig fruktansvärt förvirrad för jag visste att min mamma var precis lika smart som alla andras mammor. Kort efter detta förlorade vi kontakten helt. Om inte ett vykort var tredje månad räknas som kontakt. Varje vykort innehöll samma meddelande: Jag älskar er.

När vi var 15 och konfirmerades, kom hon. Hon var extremt smal vid den här tidpunkten och tänderna var totalt förstörda av alla mediciner. Hon såg ut som en heroinist. Jag ville bara försvinna därifrån men efteråt förträngde jag allt igen. Jag pratade aldrig med någon om henne. Det gjorde som sagt ingen...

Så gick fyra år utan någon som helst kontakt. En tid då jag gick från att ha varit osäker pluggis utan någon någon egentlig identitet, till en musikälskande och ganska glad tjej med hyfsade betyg, ett eget rockband och många liksinnade vänner. En tid som i mångt och mycket formade mig till den jag är idag. Under den här tiden upplevde jag också min första panikångestattack utan att förstå vad det var. Otaliga läkarundersökningar visade att jag var frisk men ändock svimmade jag på lektionerna och hjärtat slog dubbelslag.

Några dagar innan vi skulle ta studenten träffade Susanne på mamma av en slump, vilket resulterade i en lång tid av fruktansvärda panikångestanfall, deppression och psykologbehandling för Susanne och senare även för mig. Det som vi förträngt under så många år kom som en chock. En chock som varade länge länge. Men allt blev bättre. Vi sattes båda på medicinering med Fontex (antideppresiva) och fick vars en psykolog vi fick förtroende för. Vi fick i samband med detta veta att vår mamma led av schizofreni.

Under den här tiden flyttade mamma till en egen lägenhet i ett gruppboende och vi började efter hand hälsa på henne oftare och oftare. En gång i månaden blev standard även om det var perioder då vi inte sågs på ett halvår. Ångesten kom och gick och jag avverkade några psykologer till och fortsatte med medicinen. (Jag äter idag fortfarande två olika antideppressiva mediciner och vill och lär fortsätta med det hela livet). Allra störst var dock rädslan. Rädslan för att själv bli sjuk. Därefter kom känslan av skuld.

För 2,5 år sen kom Susanne och jag i kontakt med Individuell människohjälp. De hade utformat ett program för vuxna barn till psykiskt sjuka som vi började i. Det var en slags gruppträffar/terapi där den egna självkänslan stod i centrum. Det var det bästa jag gjort i hela mitt liv. Spärren och skammen inför att prata om det hela försvann helt och jag är idag inte det minsta rädd för att prata om min mamma och hennes sjukdom. Jag ljuger om jag säger att jag inte alls är rädd för att bli sjuk själv, men rädslan har givetvis minskat drastiskt. Jag vågade tom fråga mamma om hennes sjukdom och hon berättade om rösterna och om datorn i hennes hjärna. Rösterna som numera var snälla men som varit så elaka...

Jag älskar min mamma otroligt mycket. Men hon är inte och kommer aldrig att bli min "mamma" så som ni ser på era mammor (vanligtvis). För den sakens skull skulle jag aldrig i världen byta ut henne. Tyvärr är vår kontakt väldigt sporadisk och det senaste året har jag bara träffat henne en gång...Varje besök är ett själsligt intermezzo. Det är hårt att se sin mamma, i den rökiga dimmiga, smutsiga lägehenheten, bolmandes på cigarett efter cigarett. Allra värst är det att höra henne kommunicera med "rösterna".

Om jag får skylla allt det här på någon så skyller jag på psykvården. Min mamma fick aldrig den hjälp hon behövde. Hon var psykotisk men medicinerades inte utan fick kuratorshjälp för "relationsproblem". Medan freudianerna koncentrerade sig på att göra morfar och pappa till syndabockar sjönk hon djupare och djupare in i sin sjukdom. En sjukdom som nu också är hennes liv. Och för alltid kommer att vara.
Det är så synd.

Min egen psykiska ohälsa är i mångt och mycket grundad på att jag inte fick någon hjälp som barn. Inte ens min pappa erbjöds någon hjälp. Vad jag vet har detta förbättras och idag får barn till psykiskt sjuka stöd och terapi i liknande former som de gruppsamtal jag deltog i när jag var över 25. T J U G O F E M. Det är ett tredjedels liv. Men lyckligtvis har jag haft en otroligt fin pappa och en faster som blivit som en stand in-förälder. Och min syster. Hon är mitt allt.

Bild: Jag o Syster. Pappa o Mamma